Alice och Julius hade tillbringat hela kvällen och morgonen hos Alice. När klockan började närma sig två tröttnade hon på att se på film och satte sig upp.
- Ska vi inte ringa Sebbe? Jag vill inte att han ska va sur på mig.
- Vadå, visste du inte att han gillade dig?
Alice tittade på Julius och skakade på huvudet.
- Va? Nej?
- Det såg ju alla!
- Vadå? Visste du också det?
- Eh, ja? Julius tittade konstigt på Alice.
- Vad taskigt av dig!
Alice reste sig upp och gick ut i köket. De var ensamma hemma eftersom hennes pappa hade åkt och hämtat hennes lillebror.
Hon log lite åt att det var flera killar som gillade henne.
Även om hon bara var intresserad av Julius så fick hon dåligt samvete.
- Blir du sur på mig? Julius stod plötsligt bakom henne.
- Nej, jag tycker bara det var dåligt av dig! Jag tänkte ringa honom nu...
Julius suckade och satte sig vid köksbordet när Alice slog Sebastians nummer hon hade inlagt på mobilen.
Sebastian lovade att förlåta henne, eftersom hon sa att hon inte visste något. Alice trodde i alla fall att han trodde på henne.
- Vad sa han då? Julius lutade sig över bordet.
- Att han trodde på mig! Han skulle åka utomlands med sina föräldrar i veckan, visst sa han ingenting om det på ön?
Julius skakade på huvudet.
- Han sa typ ingenting!
Alice suckade.
- Är du sur på honom? Vad har han gjort dig egentligen?
Julius tittade konstigt på henne igen.
- Ehm...
Hon hade inte märkt hur arg hon lät.
- Jag... tycker bara det är tråkigt att ni ska behöva vara osams!
- Ah...
Alice visste inte hur det låg till mellan henne och Rebecca. De hade inte sagt ett ord till varandra sedan kvällen på ön.
- Ska vi ringa och höra ifall Becca och Jacob vill ses ikväll?
- Ah, visst!